couldawouldashoulda

 Den kommer ibland så tätt intill. Den tränger sig på, oinbjuden och oftast oförklarlig. Besöken är inte särskilt långa, därför glömmer jag snabbt hur stor plats den tar och hur tung den är att bära. Därför blir jag lika förvånad varje gång den kliver på. Kroppen väger ton. Jag vill bara lägga mig ner och skrika, samtidigt som jag bara skulle vilja springa jävligt fort för att komma bort ifrån den. Det kliar och river i kroppen, som om den vill ut. En blandning av hopplöshet, förtvivlan och maktlöshet. Lika plötslig som den kom ger den sig av. Jag kan andas igen, kroppen lättar och tankarna klarnar. Jag är ensam igen, ångesten har gett sig av.