couldawouldashoulda

Jag visste att jag älskade den innan jag såg den.  Och nä, det är inte bara min kärlek till tjocka män med skägg, utan min glädje till kontroversiella människor som gjorde att filmen "Cornelis" fängslar mig. Han väcker melonkolisk glädje, om det nu finns något dylikt. Huvudpersonen är Cornelis, eller egentligen var det ju Hans-Erik Dyvik Husby, men ändå, det hade kunnat handla om en annan trasig stjäl och jag hade älskat det.

För jag älskar det som är trasigt, gammalt, andra hand, kantstött, sprucket, nött och fult. Ibland vill laga det trasiga. Och ibland blir jag förbannad på det fula. Men mest är jag väl avundsjuk på dess historia och det unika. Jag vill också härja fritt och ohämmat. Jag vill vara värst. Ingen Pettersson, utan en Printz. Tänker inte analysera varför, bara konstaterar och accepterar att det ibland känns då här. Hanna sa i NY att vi kunde vara Thelma och Louise -Neeeej! dom döööör ju i slutet, svarar jag. Men jag ångrar mig, för vi har ju våran batmobil som kan förvandlas till ett flygplan. Så vi slipper dö, men får fortfarande en bra scen.

Mitt i min återkommande söndagslängtan efter spänning och drama slår det mig att min största trygghet tidigare under dagen citerade just Vreeswijk. "Du kan ingenting ta med dig när du går" sa morfar till mig och mormor. Så länge tryggheten finns så tror jag att jag nöjer mig med att drömma om att råna en bank eller bajsa på ett dansgolv (obs. skämt). Jag är ju schizofren. Jag älskar ju trygghet och det välbekanta.

Från och med idag lyssnar jag på "En fattig trubadur" minst en gång om dagen. Fast om Tobias frågar har jag alltid gjort det.