Kanske inte häftigast
Grattis Oscar!
Jean Pål
Igår hade jag nöjet att ha Tina på besök, bli bjuden på middag hos Lina och mingla med trevliga människor på rex. Tur att Tina har så gott inflytande på mig för vi gick hem i tid och vaknade pigga och alerta. Därför blev det imorse en över två timmar lång promenad innan Tina åkte hem. Tina är väldigt praktiskt och planerande så nu har hon lyckats skriva packlista åt mig, jag som hade tänkt leva farligt. Nu har jag precis avslutat kvällen med fruktsallad och därmed sparar jag min godisdag till nästa vecka. Den som spar han har.
Kvällen Roligaste: När kvällens konferencier råkade säga fel när han skulle presentera Jean Pierre Barda som i sin tur skulle presentera Gunilla som vunnit årets Umeå frisör -Får jag presentera Jean Pål!
Vad jag gjort den senaste tiden: jag har jobbat, varit på bio och sett både Australia och Allt flyter båda väldigt bra men den senare roligare, jag har repat mig från förkylning och börjat träna igen, skrivit muntligt avtal med Lina om ett nyttigare leverne, varit på mys och pizzakväll med tjejerna på jobbet hemma hos Gunilla.
Förra våren
Bilderna är från förra våren. Snön började försvinna och Camillas annars mörka hår var blont. Samma dag tog jag fram cykeln ur källaren och vi cyklade ner på stan för att se en föreställning. Jag längtar tills Camilla kommer hem och jag längtar efter tulpaner.
Dagen efter
Älskade Pappa
"Älskade Pappa" är en dokumentär på Svt som handlar om våra äldre och den syn/politik som förs kring deras vård. Jag tycker inte alls om att tänka på att människor blir äldre, varken jag själv eller mina medmänniskor. Att föreställa mig att mina föräldrar kommer bli gamla och kanske även sjuka gör jag bara inte. Hur jag kommer handla det vet jag inte. Det jag vet är att jag tycker att människor som arbetar inom vården gör ett bra jobb men tyvärr har för få resurser. Men varför ska bara samhället ta ansvar för de äldre? Om jag skulle blir sjuk nu skulle jag vilja att det var mina föräldrar som vårdade mig. Är inte det svar nog? Skamligt är det att man inte får någon form av ersättning för att vårda sin mamma eller pappa. I dokumentären talade de om hur vi förbereder oss på vår framtiden genom att tänka på att skaffa familj och jobb m.m men att vi nästan aldrig planerade att ta hand om våra föräldrar. Hur kan så många räkna bort de som varit så viktiga under uppväxten och se det som en börda att vårda föräldrarna. Alla måste få ha sitt egna liv. Men nog är mitt liv mitt eget oavsett vilka som jag väljer att vårda eller omge mig med. Vad är värst att överge ett barn eller överge en förälder. Vem tror sig kunna svaret på en sån knäpp fråga?
Nyår 09
Den bästa jag vet...
En god jul
Tänkte bara att jag skulle berätta lite om min julafton. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i julen och tycker det mesta kring den är överskattat. Dessutom så tror jag att all förväntan leder till att man är extra lättantändlig denna dag. För jag kan inte minnas en jul som vi syskon hållit sams. Alltså var denna jul inget undantag. Såhär såg det ut i stora drag. Klockan tre skulle vi infinna oss hos min storbror för julmiddag. Alla är klara och sitter i bilen redo att åka medans min yngre bror fortfarande inte ens tagit sig ur sängen, inte så ovanligt. Hela familjen är extremt less på honom när han äntligen kommer. Själv är jag så förbannad att jag vägrar sitta brevid honom i bilen ( ja, jag är 23) och detta leder till att irritationen som hängt över Christoffer flyttas över till mig. Vi fajtas ett tag om hur vi ska sitta när Krille tillsist istället börjar gå mot Johnny. Och han får sällskap av Pappa som är så less att han också kliver ur bilen och går. Själv vill jag vid det här laget stanna hemma men blir medtvingadav mamma. Väl hos Johnny är det första han kläcker ur sig när vi kommer in - Har du saxen med dig? Nu exploderar jag och låser in mig på toaletten, attackgråter i tre minuter. Nu är all förväntan på noll och efter all dramatik kan kvällen bara bli bättre. Och det blev den. Det blir den alltid. Men hur som haver, julen är och förblir överskattad.
När vi är tillsammans
Såhär i efterhand
En bästis och två festis
Vardag.
Jag har en hatkärlek. På ett vis älskar jag stabiliteten och rutinen som följer den. Samtidigt avskyr jag det tråkiga och platta. Jag vill känna trygghet men samtidigt ha hjärtat i halsgropen. Jag både älskar och hatar lugnet och kontinuiteten. Jag vill vara fast men ändå fri. Jag vill både vara hemma men känna mig borta och vara borta men känna mig hemma. Kan man kombinera det enkla och trygga med det fria och äventyrliga? Kan man vara ett yrväder med vardag? Kan man älska det man hatar?
För varje hjärtslag
Hål i hjärtat
Tillbaka i Umeå. Hade förhoppningar om jag kanske skulle vara saknad men mina förhoppningar blev till ett hål i hjärtat. Datorn var mer intressant än vad jag var. Vad det kan göra ont att behandlas som luft.
Har nog aldrig varit så raslös i själen som jag varit under denna julhelg. Har mest velat supa bort allt som jag inte tillåter komma upp till ytan. Jag har väl lyckats sådär. Den här dagen är skräp. Dessutom har min älskade Erika har åkt ifrån oss igen. Skräphjärta.
Hej som i håkan
Jag hade nog förstorat upp det där med att vara bakis för det gick ju bara fint. Jag var dessutom pigg nog att träna afrodance på kvällen, basta hos Hanna, åka skiboard till björnholmen och elda lite och kolla på när andra drack sprit. Idag har varit världens mest göralösa dag, har letat sällskap men ingen har haft tid för mig. Jag har haft så tråkigt att min sjukdom hunit ikapp mig och nu har jag feber på ena örat och inte feber på andra, halvsjuk alltså. Får se: antingen blir det bara hemmakväll, eller nykter utekväll eller onykter utekväll. Svårt val.
Det bjuder vi på
Igår när jag och min gode vän Erika spatserade på byn, talade vi om hur tråkigt vi tyckte att det var att gå ut nufötiden och hur ens tanken på att vara bakis gjorde att man aldrig mer ville dricka sprit. Men sen la jag till att - Fast idag är jag så jävla raslös så ikväll ska jag bli aspackad. O så blev jag det och Erika gjorde likadant. Idag när vi satt och försökte komma ihåg om vi hade kul igår sa Erika - Alltså jag hatar folk som är på fest och inte dricker. Detta med tanke på att det var vissa andra som hade mycket lättare att komma ihåg vad vi hade gjort. Ähh, säger vi och går vidare med livet.
Väldigt mycket jag
Det skrivs för sällan om hur jävla bra jag är. Därför var det mest det jag ville, skriva om hur bra jag är alltså. Jag är bäst!
Om bilden inte vore grå
SOMMAR!
Pepptalk
Så blev det helg igen, alla normala människor som tar helgpaus skrattar jag åt och springer om. Nu är jag nära upploppet. Av 16 dagar är det bara 4 kvar. Helg och vila är överskattat och för veklingar. Bara för att visa mig riktigt tuff jobbade jag till halv nio ikväll. Jag är inte ens trött.
