Om alla dagar...
S
Fick vara lika underbara!
-Vad är det här för manface?
Genom fönstret till stugan både såg jag och hörde tjejerna skratta och prata med stora gester och höga toner. Jag svävade iväg, lycklig över att vi får vara tillsammans, mitt deep moment sprack när jag hör Hanna utbrista -EMMA-LISA, DET VAR MENSEN SOM FÖRDE OSS SAMMAN!
Ja vad kan man säga? Alla vill vara i vårat gäng!
Hanna är bra på att sätta rätt ord på saker och ting, hon pluggar ju faktiskt sånt, så på väg upp till Borga i snöstormen säger hon: Ibland känns det som om jag inte kör bil. Tur för mig att det är en tjej jag litar på. Både jag och Hanna var förberedd på en relativt lugn helg men blev väl inte helt förvånad när Emma´s hälsningsfras var -Det är party ikväll och det är party imorn!
Vad kan vara bättre än dans på idet med lappmössa och randig fleece? Klockrena kommentar, som när vi äntligen lyckats ragga skjuts hem och en av tjejerna kastar sig in i bilen och säger till killen som kör - Mäh vad är det här för manface, vart har du varit hela mitt liv? Och när en annan av oss tycker att killen som försöker tränga sig in i framsätet ska kliva ur igen, får till svar att det är hans bil och plötsligt blir hon väldigt len på rösten och säger- åhh välkommen...
Vissa saker kan jag inte hålla för mig själv. Som vilka underbara vänner jag har. Discopäls 2010 är passerad, längtar tills september.
Bungar för kungungar
Nio år senare är jag lika TREVLIG
Det är snart tio år sedan Risvall skrev i min avslutningsbok från nian att: Nu ses vi inge mer, men det är nog lika bra det. Per skrev att han gillade mig trots att jag kunde vara ganska hård och Emil att han faktiskt skulle sakna mig även om vi inte alltid kommit överens. Oscar Pablo Piccaso hade ritat ett konstverk och Freddy erkände att han varit kär i mig en gång. Alla tjejer hade också skrivit i boken men där handlade det mest om, vilken bra kompis jag var och att dem hoppades att vi skulle ses snart igen. Så antingen var det bara killarna jag var tuff mot eller så var det bara dom som var ärliga?
Även lärarna hade skrivit några rader som "lycka till i livet och i skolan". AS hade skrivit att hon tyckte jag skulle fortsätta som jag gjort det sista året, då jag varit målmedveten och dessutom TREVLIG (som hon faktiskt skrev med stora bokstäver) Efter AS hade GA skrivit och det började så här: Tänk att det blev folk av dig med Emma!
Anledningen till all denna underbara nostalgi är att jag fann dessa minnen i en garderob hemma i Hoting i helgen. Och frågan jag ställer mig själv, var jag verkligen så illa? Jag vet att jag alltid sagt vad jag tycker och ibland haft tendens att ta i lite för mycket (som på våra klassråd).
Men va fan, vissa var ju dum i huvudet och behövde höra det! Emma andas och räkna till tio brukade mamma säga till mig. O vet ni vad? Det funkar. I allafall ibland. För tre helger sedan, när Tina bad mig att inte dricka juice direkt ur tillbringaren, skulle jag nog ha räknat innan jag blev förbannad och hällde ut allt i vasken...
En del av mig är alltså fortfarande 15, vilket känns skönt för då kommer antagligen en del av mig fortfarande vara både 15 och 25 när jag egentligen är 35. O svaret på min fråga känns ganska enkelt, för mina vänner finns ju fortfarande kvar. Och mina vänner är galet smarta och väljer bara gott umgänge.
Och minns jag inte fel så begravde jag och Risvall stridsyxan på logen förra sommaren, det bådar alltså gott inför nästa sommar.
Det börjar på s och slutar på tress.
Everything happens in time. Det bara är så. Så släpp taget om mitt hjärta och sluta suga glädjen ur det! Under vår resa gav en klok 41-åringen oss några tips på ett långt lyckligt liv; nämligen att meditera och älska långsamt. I brist på det andra får jag väl meditera ikväll.
Imorgon kick off med Headline på okänd plats, spännande. Bästa jobbet, längtar!
Snart vår, då sommar.
Idag kunde jag kyssa asfalten
Men jag avstod och väntar tålmodigt
För visst är gräset det gröna så mycket skönare?
Ett brev
Hej. Jag heter Emma och jag önskar att någon låste in mig och kastade bort nyckeln. Eller gav mig någon form av sunt förnuft och självkännedom. Tog bort mitt självförakt, gjorde mig ångestfri och satte mig på antabus, inte bara för min egen skull, utan hela samhället skulle nog må lite bättre av det. Härligt med måndag, hela långa jävla dagen. Hejdå.
En bra dag
På väg mot nya äventyr. Vemod som försvinner i takt med förväntan. Dricka öl på lunchen. Annica och Tess.
fab four
Rebbans bilder från blandade tillfällen.
Sedan en tid tillbaka,
Är jag hemma igen. Svårt att beskriva hur vi haft det och ännu svårare att beskriva känslan av att vara hemma. Kort och koncist var det UNDERBART borta men det är mer än okej att vara hemma. Det är konstigt hur snabbt man finner sina gamla vanor och vardagens "charm", det som man gjort allt för att glömma och reser så långt bort för att slippa. Självklart väljer jag hellre sol och sand än snö och kallt, men så finns det dom där fantastiska vinterdagarna som gör att man är så sjukt lycklig över att befinna sig där man är. Söndag var en sådan dag. Det blev den bästa skidpremiären i strålande sol som fick snön att gnistra ikapp med mitt fina sällskap, Ahlman. Just sällskapet är allt, är glad över att få vara med alla vänner och arbetskompisar igen. Inte för att mina vapendragare i Thailand inte dög, Annica och Therese är verkligen bäst.
Nu är vi i Västerås med mina bästa. Men som vanligt funderar jag för mycket. Jag har gråtit ikväll och det var alldeles för länge sedan. Ibland önskar jag att jag fick göra mina egna reglar. Vi tror att vi är fria individer, men vi är så sjukt lurade. Och jag är så less på hela etablissemanget. Men mitt i allt finns det ljus! Jag älskar er!
Slutet gott
Ännu ett år är över och jag är jätte nöjd över avslutet. Och detta år startar mer än bäst. Vi ses i februari, hejdå!
Kör kör kör mot körmotskogen
Fy
Så ensamt det är att bo själv. Idag längtar jag efter mitt och Hannas kollektiv. Det blir vårt första innan vårt sista. För när vi blir gamla ska vi bo i Tåsjö och göra precis vad fan vi vill när vi vill...
En smula ironi på självaste doppareda´n
Kvällen innan julafton hade vi väl det som andra kallar julmys här hemma. Min lillasyster hade varit lite krasslig så jag bad henne flytta sig en bit ifrån mig (Jag riskerar inget innan Thai) Och det gjorde hon hela vägen till övervåningen. Sen såg vi inte henne mer den kvällen.
Själva julafton började bra. Storebror med familj kom förbi och vi gav varandra fina komplimanger -Vad snea tänder du har säger Johnny - Vilken fucked upp jävla näsa du har svarar jag. Det enda vi var överens om var att Krille behövde en tandblekning. Sen var det bara lugnt. Vi åt. Jävligt fort och jävligt lite som vanligt (grym vegmat, tack mamma) Vi såg min favorit film "Kan du vissla Johanna" och allt verkade gå fint tills jag skulle klippa pappa som dock verkade tyckta att det var viktigare att fylla mammas nya mp3 med Lady gaga. Så jag gick och la mig halv nio. Efter en timme var jag less på att låtsas sova och höra dem andra se på film utan mig. En julpromenad senare är jag inte längre arg men rätt nöjd över att om två timmar är det över för detta år. Jävla jul. Jag längtar redan till nästa år.
Släkten är värst. O det är jag jävligt glad för.
Kallas det julstämning?
Det gick fort den här gången. Det behövdes bara ett glas punch och goda vänner för att landa och för att känna att just nu är allting precis som det ska vara. Att just nu är jag rätt plats i livet. Och det är inte prestationer eller mål som avgör utan bara känsla av att jag är där jag vill vara och med dem jag vill vara med. Jag ska försöka komma ihåg detta de gånger jag gör livet lite svårare än det behöver vara, att ibland kan livet vara så jävla enkelt.
Så nära
Jag är sjukt pigg trots elva timmars arbetsdag. Hemma ger energi, imorgon sticker jag. Lovelovelove. Hos
Anna kan ni se vad hon jag och Lotta gjorde i helgen. Lovelovelove.
Som Ernst skulle ha sagt: Han är som balsam för själen
Jävla jul. Typ. Idag gav den mig skumma stressryckningar mellan ögonen. Jag är inte kapabel att stå emot grupptrycket. Jag skiter ju i julen. Eller iaf till viss del, för visst är det fint med ledighet, vänner och familj men det kaos den medför äcklar mig. Men som sagt, jag faller ändå dit. Idag har min hjärna arbetat på hög tryck med listor på saker som ska göras och hur jag ska lyckas få kraft att hjälpa fler kunder på återbudslistan. Visst är det konstigt att lilla landet lagom ska drabbas av sån hysteri?
Tur att jag har Morfar. För det räcker med att kliva in i hallen, få en kram och höra att han har saknat mig så är allt annat borta och så otroligt oviktigt.
.
Jag: Morfar, vem är mest lik dig mamma eller Leif?
Morfar: Jaaa du, jag vet inte...När jag kollar på bilder så liknar dem mest ingenting...
Jag
Hade en sjukt bra kväll med Ahlis. Det blev te, yoga, samtal och en intervju till hennes konst projekt. Därefter ringde jag hem. Och då förstörde pappa allt genom att svara KÖTT på min fråga om vad vi skulle äta på jul. Han vet verkligen hur han ska göra för att reta upp mig. O det värsta är att jag och Pappa är lika duktiga på att retas. Med det kan man konstatera att det blir en lika trevlig jul som vanligt hemma hos oss. Gråt och tandagnissel innan alla lugnar ner sig, hittar sina roller och slutar vara rädda för att visa att vi faktiskt tycker jävligt mycket om varandra. Sådana är vi och jag älskar det!
Headline
För en tid sedan. ELF gruppen anordnade en jorden runt resa för Headline.
Off
Vid vissa tillfällen hoppas jag verkligen att tv-program är vinklade. Som det där nya housewife-programmet. Men snälla, sluta. Jag blir både mörkrädd och ledsen. Allra mest över att jag tycker det är sjukt underhållande att se ytliga, platta (dock inte överkroppen) medelålders kvinnor med tragiska värderingar...
Men det är klart dom tycker väl att jag är sjukt puckad som inte tror att livet går ut på att samla på sig materiella ting eller en perfekt fasad. Olika världar, olika människor vem är jag att döma eller bestämma rätt och fel? Ibland är det bara förbannat svårt att låta bli.
