couldawouldashoulda

Jag är hemma nu. Allt är som vanligt, förutom att jag sörplar whiskey. Förkylningen ska utrotas och någon sa att detta var det enda sättet. Jag tycker mest det verkar som om jag blir full. Men det är helt okej för mig.

Hoting är inte sig likt utan systrarna K, mina finaste och bästaste. Med eller utan dem, imorgon ska jag ha en förjävla bra midsommar.

Okej. Jag kanske kommer låta bitter. Men tro mig det är jag inte. Jag har mer ett glatt konstaterande att medela. Vilken tur att jag inte har riktigt bejbisar. För om det hade varit så, hade jag nu suttit med min 1-åring och 8 månaders och inte så mycket mer än det. Nu har jag ju "bara" katter men my god dom ska också skötas. Delad vårdnad är numera ett skämt. Och min "hejdå till dåligt samvete" kattvakt drog till Finland ( Tack snälla Hanna, men kom tillbaka!)

Katterna ska med till Hoting i helgen och kommer få stanna där. För helt ärligt, jag har ingen chans att ta hand om dem på ett schysst sätt just nu. Okej, jag borde tänkt mig för, men precis som de flesta andra "ensamstående" så kanske man inte alltid har sett helt klart i kristallkulan. Jag säger - Det måste ha varit förjävla suddigt!

Nu vet jag vad som är fel med den här dagen. Vissa dagar vill jag bara hoppa, inte ner, men uppåt. För vissa dagar räcker inte världen till. Den känns helt enkelt för liten för mig.

Sist jag kände så här var näst sista kvällen i Bangkok. Då söp jag mig full på saengsom, för att lugna mitt inre uppror. Jag vill inte påstå att det skulle vara något negativt (upproret allstå, spriten var väl sådär), även fast det är lite jobbigt för stunden. Jag åker hellre i karusellen (bergodalbana) än står nedanför och tittar på.

Det är en fin dag på jobbet idag och snart ska jag på vernissage, födelsdagsfest och festival. Jag ska sväva en stund men sen komma ner på jorden och se att  min värld är precis lika stor som jag vill att den ska vara.

Jag visste att det skulle bli så här. Jag ville inte. Men dom kunde fasen inte låta bli att ge mig en. Nu är jag fast. Jävla facebook kommer ta över mitt liv. Och det värsta av allt är att det inte ens är så roligt.

Jag och Hanna funderar över vårt kommande midsommar firande. Som alltid är det lika deprimerande när det kommer till gästlistan. Har vi inte fler kompisar? Vi får nog helt enkelt skylla oss själva för att vi är så kräsna. Vi får väl trösta oss med det tråkiga faktum att inlandet är döende. Det finns nog fasen inte mer folk än så här. Fyra personer. Mamma Maud sa det så bra - Vilken fest!

Idag har jag gått runt och fnittrat. Om mig själv och med mig själv. Men det bjuder jag på.  Livet blir så mycket roligare då.

Middag sent som vanligt. Måste se till att äta innan tio på kvällarna, men hur fasen hinner man det? Jag förstår verkligen inte hur jag någonsin skulle ge mig tid till  ett "normalt" liv. Vilken jävla (!) tur att det ändå inte tilltalar mig.

Jag är glad över att jag återigen tycker det är värt att jag skippar semester i sommar. Det blir bättre så här.

och nu till det roliga. Det två senaste helgerna har spenderats i Lycksele. Den första med picknick och grillning och den andra med Reggae fest, båda lika trevliga. Tack Tina för att du är min vän.

Jag börjar med det jobbiga. Det är snart en timme sedan han gick och jag håller fortfarande ihop. Jag kämpar för att lyckas övervinna ensamheten. Den som egentligen inte finns där. Den som jag inbillar mig. Dom där orden har inte ändrat nått. Jag vet ju allt det här. Men ändå försöker det tränga fram. Nu har jag inte någon om jag faller. Jag är inte någons finaste, någons bästa. Det var så länge sedan vi bestämmde oss för att leva isär men ändå har jag känt att jag har någon. Det har ändå varit vi och jag tyckte om det. Jag är glad för honom skull. Problemet är mitt. Den självständighet som jag alltid förespråkat och gett sken om är inte helt äkta. Och nu kommer jag för första gången sedan i mitt liv vara tvungen att ta i tag i det. Och det är därför jag känner att det där jobbiga vill fram.
Plötsliga förändringar är ju sedan tidigare känt, inte min grej. Men förändringar är inte förändringar för evigt. Nu ska jag gråta sen hoppas jag på en promenad, antingen med en vän eller med mig själv. Men inte ensam.