Juni 27, 2010
Förra året kallades midsommar i Sepia men det var bara bilderna från helgen som var svart/vit för allt annat var väldigt färgrikt. Jag och Hanna sprang på ängen och allt var precis som jag ville. Just nu känner jag mig maktlös, vilket i sin tur gör mig upprörd. Jag är jätte ledsen, men oftast låter jag det visa sig i ilska, för att det är lättare så.
Så trots att helgen varit ganska trevlig i form av fina människor så känns det ganska grått. Var ganska nere redan när jag vaknade eftersom jag sov så fruktansvärt dåligt. Sen fick jag veta att farmor dött under natten. Sorgligt. Men något som jag varit bearbetat under flera år. Däremot är jag helt oförberedd när mina vänner råkar illa ut, men jag borde veta bättre än att tro att alkohol bedövar. Tycker synd om dom som var tvungen att umgås med mig i fredags. Men vad spelar det för roll. Allt jag vill är att min vän ska må bra. Allt annat känns lika oviktigt som en hundratusen kronors dörr.
Det jag inte tänker på
Är att Therese ska flytta.
För mitt hjärtas skull förtränger jag.
Med henne som inspiratör, tänker jag istället:
-Vad kul det blir med en vän i Sthlm!
Happy baby, jag älskar dig!
No more ambivalent
Efter att ha varit obeslutsam hela veckan om hur vida jag ska åka till Hoting eller inte, så tog jag igår ett halvt beslut om att åka hem, för att ikväll ändra mig. Det blir en helg i Lycksele.
Jag ska bli bättre på att ta beslut. Sluta vara rädd för att missa saker eller att jag ska välja fel. Och fortsätta vara bra på ta nya beslut om dom gamla inte känns rätt. Inget är hugget i sten. O gräset är tillräckligt grönt.
Sov gott!
Hemlängtan
Hjärngympa för mitt ego
Hjärnan. Märkliga sak. Idag såg jag något. En textrad, fina ord menade för någon annan, men ansiktsboken delade med sig av dom till mig. Och min märkliga hjärna hann tänka, dom kunde ha varit till mig. Snacka om att den är märlig och sjukt lurig min hjärna, för när jag fick dom ville jag ju inte ha dom. Det är den där jävla kakan, den som man både vill äta och spara. Alla älskar inte mig mest (och det fanns dom som trodde jorden var platt) Och helt plötsligt inbillar jag mig att jag bara var rädd. Märklig sak.
Tomatkannibal från Herpes
Jag tänker på så mycket som jag ska skriva om, men det mesta hinner jag glömma.
Som i förra veckan då skulle jag skriva något om hur konstigt det vore om jag hade ett tonårsbarn, men resten har jag glömt och det är bara att konstatera att det kan inte bli annat än sjukt (speciellt eftersom jag skulle ha varit typ en 10 årig morsa)
Sen skulle jag skriva om hur sjukt lyrisk jag var över SATC2. Jag var så hög att jag var tvungen att studsa in hos Hanna och hennes kollektiv i försök om att få dela min eufori. Det gick sådär, dom hade tyvärr inte sett filmen och lessnade ganska fort på mitt tjat. Så då sa jag att det var Orup som gjort " Jag hör hur dom ligger med varandra på våningen ovanför" och visade hur man typ dansar i baktakt. Hanna skrattade och gav mig en kram.
I fredags blev det friluftsliv, på ett hemligt ställe som alla verkar känna till. För en sekund trodde jag att jag var hemma. Medans Miika och Tobias planerade mord, funderade jag på hur jag skulle bära mig åt för att bygga "Världens bästa by" någonstans där i ingenstans. Än så länge ligget planerna på is.
På Lördagen firade jag min syster Anca. Hemma hos henne mår jag alltid bra. På väg mot krogen pratade jag "secret spy" och nyttig bakismat med Micke och försökte att inte tänka på att Tess ska flytta. Tess tycket för övrigt att jag skulle prova en sockerpaj deluxe. Men sockerpajen var för ung.
Okej, så var det söndag. Tack underbara Annica för picknick i vår park och hojutflykt.
Veckans värsta: får bli när jag och Annica stannar till på stan för att handla mat och jag börjar fundera på om det verkligen syns att vi är ute och åkter motorcykel eller om folk bara tror vi är dum i huvudet? -Typ som om vi tycker det är sjukt kallt eftersom vi kommer från AFRICA! Skriker jag medans vi viker runt hörnet vid Plaza. Och vad möter vi? Jo vi nästan krockar med en kvinna från just Africa. Och här blev bara allt blev så fel så det slutade med att jag slog händerna för ansiktet och gick så resten av vägen, det var väl egentligen det som blev pinsammast!
Rubriken hade någon förklaring. Det hörde ihop med Hanna och Lovisa. På nått vis.
Prylar i all ära...
Det viktigaste är att komma ut, haha!
Jag älskar dem kvällar man väljer rätt. Som i fredags. Så bra som en fredag kan vara. Friluftsliv!
Men det här blir också bra
Jag har en kompis som jag älskar så jävla mycket. Därför kändes det och det var så jävla värt att bara tillbringa ett dygn hemma. Men nu när söndagen och min lediga måndag nalkas undrar jag va fan jag gör här? Annica frågade om jag inte ibland kunde älska den här staden? Och ja det gör jag väll, men det är väldigt mycket väll. Det är hemma jag skulle vilja somna ikväll. Funderar på att ringa och be pappa hämta mig, men jag är inte tillräckligt full för att tro att det skulle funka. Jag går helt enkelt och lägger mig.
Update
När man som mest behöver det, kan det faktiskt hända. Anka Elmberg räddade min måndag och jag hjälpte till genom att säga ja. Igår blev dagen då vi drog en sen spontan picknik i vår nya favorit park.
Jag är på ett strålande humör idag!
