couldawouldashoulda

Jag börjar med det jobbiga. Det är snart en timme sedan han gick och jag håller fortfarande ihop. Jag kämpar för att lyckas övervinna ensamheten. Den som egentligen inte finns där. Den som jag inbillar mig. Dom där orden har inte ändrat nått. Jag vet ju allt det här. Men ändå försöker det tränga fram. Nu har jag inte någon om jag faller. Jag är inte någons finaste, någons bästa. Det var så länge sedan vi bestämmde oss för att leva isär men ändå har jag känt att jag har någon. Det har ändå varit vi och jag tyckte om det. Jag är glad för honom skull. Problemet är mitt. Den självständighet som jag alltid förespråkat och gett sken om är inte helt äkta. Och nu kommer jag för första gången sedan i mitt liv vara tvungen att ta i tag i det. Och det är därför jag känner att det där jobbiga vill fram.
Plötsliga förändringar är ju sedan tidigare känt, inte min grej. Men förändringar är inte förändringar för evigt. Nu ska jag gråta sen hoppas jag på en promenad, antingen med en vän eller med mig själv. Men inte ensam.