couldawouldashoulda

Hemma hos Morfar och Mormor var allt som vanligt. En av de vanligheter, som jag tycker så väldigt mycket om, är när morfar visslar. Det gör han alltid när han pysslar och jag blir så lugn och glad av det.
Förr om åren när jag bodde där, vaknade jag antingen till hans visslande eller av att det spelades på nyckelharpan. Jag saknar den tiden. För jag kommer aldrig bo så bra igen. Där var jag verkligen en Prinsessa. Deras Prinsessa. Nu har jag istället en lurvig trasdocka som väckarklocka. Och det är fan inte ett dugg harmoniskt. Inte ens mina spetsgardiner får mig att känna mig prinsessig när Fu drar igång klockan fem på morgonen. Men nu får jag några sovmorgnar eftersom de rest hela vägen till Terrängvägen. Tack och lov för delad vårdnad!