couldawouldashoulda

Idag frågade jag morfar vars mormor var någonstans och då svarade han: Mormor hon är nere i källaren. Det högg till i hjärtat, vilken källare? Dom har ju ingen källare tänkte jag. Jag sa inget och det gick några sekunder: Nä hon är nog på nått kalas ändrade hans sig och det kändes lite bättre.

Jag minns så väl att morfar någon gång berättade för mig om hans pappa sista tid. Om hur hemskt morfar tyckte det var att besöka hans förvirrade far på sjukhuset. Att bli dement var det absolut värsta en människa kunde utsättas för tyckte morfar. Älskade morfar, det är tur att du inte verkar tycka det är så hemskt längre.

Att se hand leende när jag kommer på besök, att höra honom tycka jag är fin "Hon är fin den där jäntan, jag kan inte låta bli att beskåda henne" och få hans kram innan jag går och hans vanliga avslut om hur kul han tycker det är att jag hälsar på, om hur mycket jag ska sköta om dig och om hur snart jag ska komma igen, det är så fint. Men varje gång för det mig livrädd att det kan vara sista gången.

Hur underbar Morfar än är så behöver mormor avlastning. Jag tycker det är helt rätt och självklart men Emma tvärtemot, hon låtsas som ingenting, hon rättar inte morfar när han blandar ihop saker, hon låter hans ord bli sanning. Hon vill att allt ska vara som förr och om nått ska nått ändras, så kan väl Mamma eller Morbror flytta in och ta hand om morfar.

Emma tvärtemot kanske inte förstår men det gör jag. Jag vet att ingen lever för evigt. Jag förstår att morfar kommer försvinna och därav vemodet och sorgen. Men jag är inte ledsen för morfars skull. Visst önskar jag att han var piggare men när jag hör honom säga "Jag är en lycklig man" kan jag inte annat än hålla andan en sekund och tänka att det är jag med, för jag har världens bästa morfar!